Mr X - Dvärgen som försvarade min vän

Året var 1990. Jag befann mig i de Förenta staterna av Amerika. I den lilla staden Carrollton, Texas, för att vara exakt.
I Juli, månaden då den här berättelsen äger rum, var det alldeles hiskeligt varmt just där.
Jag och min gode vän Joe tog tillflykt till en närliggande bar, där vi slog oss ner vid bordet längst in i hörnet och beställde var sin öl av märket Miller.
Jag lät min blick vandra runt i baren, tills den till slut fastnade vid ett gigantiskt, uppstoppat vildsvin. Uppe på vildsvinet satt en typisk amerikansk bondlurk, i staterna kallad 'redneck'.


Jag gav inte bondlurken samma uppmärksamhet som vildsvinet, utan bufflade till min kompis Joe för att han skulle se den gigantiska grisen. Joe spanade mot grisen, varpå han brast ut i skratt. Det borde han inte ha gjort, av många anledningar.
Joe var, som namnet kanske antyder, mörkhyad. I Texas, och just den här baren i synnerhet, uppskattades inte några andra hudfärger än vit.
Bondlurken som hade suttit på grisen uppfattade det som så att Joe hade skrattat åt honom, inte det gigantiska vildsvinet han satt vid.
Han ropade till sig en handfull likatänkande kamrater som stod vid det centralt placerade biljardbordet. Alla kavlade upp ärmarna på sina flanellskjortor och satte kurs mot mig och Joe.


'Nu dör jag', var den första tanke som slog mig. Utan chans att förklara oss fick jag och Joe plötsligt finna oss upptryckta mot väggen. Innan första slaget hann landa, hörde jag en röst som kom från bakom bondlurkarna.
"Släpp dom, era jävla rednecks" sa rösten, väldigt grovt översatt.
Där stod han, 134 centimeter lång. En väldigt kort man, iförd cowboyhatt, som hade fattat en golfklubba i ett stadigt tvåhandsgrepp (klubban var längre än han själv).
Bondlurkarna föll ut i skratt och släppte mig och Joe och började långsamt gå mot den lille mannen.
Med all kraft han hade drämde dvärgen då till den största av de fem, rätt över smalbenet med golfklubban - som av en god tillfällighet var en driver - varpå den träffade bondlurken föll ihop som ett korthus.
"Den lilla djäveln bröt benet på mig, TA HONOM" ropade han.
Dvärgen, som trots sitt modiga dåd insåg sina begränsningar, tog till flykt och rusade ut genom bardörren. Han var förvånansvärt snabb för att vara dvärg, och bakom sig hade han fyra arga bondlurkar.


Jag och Joe passade på att dricka upp, och snabbt bege oss från baren. Men jag kommer aldrig glömma dvärgen som räddade mig och Joe från fem galna 'rednecks' på baren i Texas."